Fotogenique

Alltså, jag har en fin dotter. Hennes ögonfransar är otroliga och hon gör sig lixom på bild..

Hon blev fotograferad av en ”riktig fotograf” och han gillade verkligen hennes utstrålning. Det var lite roligt.. :) Men detta kortet har jag tagit. (som hobbyfotograf).

Eftersom hon älskar blått, så fick det bli en blå layout. Materialet kommer från Scrap-Perra.
Fotogenique_dilorf

 

Och jag måste ju vara lägga in en bild på hennes öga, som jag tog på väg till en tävling. Därav sminkningen. Jag gillar inte riktigt smink på barn, men är det tävling, så är det en annan sak.. B-ogaHa en underbar dag!

 

Glad Påsk!

Jag hoppas ni har en underbar påskhelg med fint väder och sol!
Det har inte vi. Lite kylslaget och just nu är det ganska matt ute.. Men hoppet finns ju, eller hur? Mina frilandstulpaner håller på att ta sig upp ur marken och det tycker jag om!

I köket står det  lila tulpaner, om än ganska små, på vår fina gula vävda duk.paskbord_dilorfIgår var vi och firade en morbror som fyllde 75 år. Det var som vanligt god mat, trevligt sällskap och hela familjen. :)  Trevligt!  Christian tyckte det var rörigt och satt mest ute i trappen tills vi skjutsade hem honom.
Jag tänkte jag skulle visa vad Christian (och jag) knåpade ihop till födelsedagsfiraren.
Eftersom det är ett lite komplicerat kort att få med på bild, så kommer här en film på det.

Jag önskar er en fortsatt trevlig ledighet.

Om skolan- del 2

Systemfel 2 – i skolan.

Christian har Selektiv mutism. Det innebär kort att han inte kan prata i vissa sammanhang. Det är ett uttryck av ångest och stämbanden låser sig för honom. Han kan inte få ett ljud ur halsen. Man kan se på honom att han faktiskt skrattar- men det låter ingenting.
Detta är förstås jättejobbigt.  Du kan läsa mer om Selektiv Mutism på Wikipedia.

 

Varför vissa barn har ångest vet man inte och varför Christian har det vet man sådeles inte heller. Det finns inga finns inget som tyder på att det skulle vara ärftligt, och är inte heller någon funktionsnedsättning, i socialstyrelsens bemärkning.

Skolan då då?
Sexårs och ettan sa han väldigt lite i skolan. Och i den vevan fick vi reda på att det fanns något som heter Selektiv mutism, och jag började googla. När det var dags att börja åk 2 så bytte vi skola. Av flera anledningar som faktiskt inte lämpar sig att skriva här. ;)
Floda Friskola blev det! Det bästa vi har gjort för hans skull, tror jag.

Mentorn han fick sa vid första utvecklingssamtalet att han är stillsam, lite tyst, men är med i lektionerna och svarar på frågor. I denna vevan drog vi igång en utredning för att se om det var Selektiv mutism han hade, eller något annat. Vi bollades lite mellan sjukvården (som blir ett annat inlägg). Efter mycket om och men så fick vi diagnos i höstas. Han har Selektiv Mutism och ångest. Han tangerar till Aspergers syndrom (som storasyster har) men han är för kontaktsökande för att de ska ställa diagnosen här och nu. Han fick även medicin för sin ångest. En mirakelmedicin som han själv säger. Han känner att den gör skillnad! Det är så skönt att se. Dessutom fick vi höra att vi har en mycket smart kille. Jag vet att IQ bara är en siffra, men det är en bra siffra att använda för att få rätt hjälp i skolan. Psykologen räknade ihop de resultat han fick och hamnade på en mycket, mycket hög IQ.

Vi hade ett möte med skolan och mentorn är helt fascinerad. Hon som sa att han var med på lektionerna! Nu är han MED. Han diskuterar och förklarar och driver teser. Han berättar och samarbetar med de andra. Medicinen har gjort underverk.

Hans ångest slår till ibland och han kan inte åka till skolan. Han vill inte. Han kan inte.
Tyvärr vet han inte själv om varför, men efter lite prat, frågor och vila så kanske vi kan komma på något som kan vara värt att testa. Nu är det tre veckor sedan som han var hemma senast, för att han inte kom iväg. Vi löste en hel del knutar på en gång.

Ett problem i att vara just särbegåvad, är att allt är lite för enkelt. Och man hamnar lite efter i skolgången just därför. Man blir inte så engagerad och om man inte FÅR utmaningen, så missar man chansen att komma vidare. Som när han gick i tvåan, trean och inte kunde räkna i matteboken. Han kom ingenstans och jag sa att jag trodde det var för att den var lite för rörig. Massa färger, former, bilder och figurer som ska locka till att intressera sig för matten. Mentorn var överens med mig om att han KAN matte, men han måste ju visa det också. I trean så gjorde de nationella prov. Han hade ALLA rätt på alla delprov. Hon tjatade inte så mycket om att han skulle räkna i boken sen.

Idag går han så i fjärde klass. Och han har snart räknat färdigt sexans mattekurs. Fast han faller på att han inte kan diskutera matte. Och jag suckar lite, vem ska han diskutera med? Klasskamraterna som ligger två årskurser under? Eller ska han gå in i en klass där han inte riktigt känner någon, så att ångesten slår till och han inte KAN prata?
Han känner att han inte kan läsa, men alla tester visar att han kan läsa i stort sätt obehindrat. Han är duktig i alla ämnen, men känner sig dålig. Han vill inte riktigt visa att han kan, för det är jobbigt att sticka ut och vara annorlunda. Även om det är ett bra annorlunda att vara duktig på det han gör.

Det är en helt annan kamp i skolan, att få den utbildning han har rätt till och att kunna nå sin fulla potential. Men jag är glad att han går på en liten skola. Det gör samarbetet mellan lärargrupperna mindre och utrymmet att testa andra saker, utanför ramarna, lite större.
Du kan läsa lite mer om Särbegåvade barn på Wikipedia.

Det jag är mest oroad för i Christians fall, är att skolan inte kan ge honom de utmaningar han behöver, utan att det bara blir rörigt och svårt att hålla fokus. Det finns ju inget som är så tråkigt än att göra sånt man redan kan, igen och igen..  Det känns bra att han inte har blivit så gammal än, och att det fortfarande finns möjlighet och vilja hos skolan att styra upp detta. Jag hoppas att det blir så. :)

Fotografier

Det är ju såhär med bilder på internet att man faktiskt inte bara kan ta och låna dem hur som helst. Alla bilder ägs av fotografen och du kan åka på böter om du på din blogg använder en bild som någon annan tagit, om du inte använder rätt cred eller så..
Det finns en bra sökmotor CCsearch, där allt som ligger under CreativeCommons licens och är ”fritt” att använda. (Om man följer licenskraven, förstås) Har bilden ingen CC licens, så får du inte heller använda den!

Balsaminaceae( Pamukkale, Turkiet)

Jag hittade för ett tag sedan sidan Pixabay. Där kan man ladda upp bilder som sedan är gratis att använda. Utan licenskrav. Oerhört trevligt, tycker jag..  Grejjen är att man laddar upp egna bilder som håller sitens standardkrav och då kan man också ladda ner. (Det går säkert att ladda ner bilder utan att ladda upp, men det är ju lite kul att se att MINA bilder gillas och laddas hem av andra.)
Så förstås, inga bilder på barnen. Men lite blommor, solnedgångar och annat kan väl få ligga där. Lite roligt, tycker jag.. :)

Sunset_low(Kusadasi, Turkiet)
Lamprocapnos spectabilis(Löjtnatshjärta)

Clematis(Clematis)Tussilago_near(Tussilago)

Lite coolt att få kommentarer på sina bilder. Att få synas, om än väldigt oidentifierat.. :)

Det går ju sådär..

Jag vet inte vart jag ska börja. Allt är bara en enda röra och jag har försökt skriva många gånger, utan att bli utlämnande. Det är svårt. Då är det lättare att lite glättigt säga ”Allt är bra” och bara gå vidare..

Nu är ju inte livet sådant. Alls.

Det finns så mycket systemfel i samhället och jag tror att jag har råkat ut för alla. Hittills. Jag hoppas att de tar slut snart och att det ska vända.
Jag tänkte dra lite små historier ur vår verklighet, men bara lite soft skrap på ytan.
Fast inte allt på en gång. Då går kraschar väl internet eller så.. ;)

En sån enkel sak som skolan. 
Ska det verkligen vara möjligt att GÅ till skolan varje dag, vilja lära sig och faktiskt vara riktigt duktig och på plats, och ändå inte få betyg? Är det rimligt?
Alltså, min dotter är inget underbarn. Men hon läser massor och kommer ihåg massor. Man måste bara fråga på rätt sätt. Det har hon bevisat i skolan massor av gånger. Men ändå kan de inte ge henne betyg? Antagligen för att hon inte svarar vid rätt tillfälle, på just den rätta frågan. Men om hon nu KAN göra en utläggning om egentligen vad som helst. LYSSNA på henne när hon gör det då och lägg om lektionerna. (Som hon iallafall inte får, eftersom hon sitter med en-till-en undervisning, ja, fast själv då, eftersom lärarna har fler elever att ta hand om!)
Om man nu dessutom ska fokusera på tre ämnen. Varför inte göra det en dag i taget? En vecka i taget?  ”Nu ska vi prata om hinduism/världskrig/faktisk matte- tills vi är klara med ämnet”! ska det vara så svårt. Varför behöver man stycka upp dagen i en dos det enda, en dos det andra. Ja. I en klass med 20-30 elever då kan jag förstå det. Men här. När hon är ensam. och ska läsa in ämnen från grundskolan..  ”Bra där! Spara den tanken om Shiva till i morgon, nu ska du räkna matte”!.. Gaaaahhhh!

Vi är SÅ glada över att det äntligen(!) efter 1½ år har kommit en assistent. Hon har i tre veckor nu haft en-till-en undervisning två dagar i veckan. HELA dagarna. Och de har pratat om massor. Jag har en dotter som är GLAD när hon kommer hem från skolan. Helt slut är hon, men hon berättar självmant vad som hänt under dagen och vad de pratat om.
Och assistenten har presenterat för mig hur assistenten vill jobba. Med ett ämne i taget. Tydliga gränser och när vi är klara med ett ämne så tar vi nästa. Du vet, lite så man jobbar på gymnasiet. En kurs i taget! TACK!

Assistenten har konstaterat att hon är smart, att hon kan massor och  bra mycket mer än vad som står i läroplanen. Assistenten säger att hon gärna berättar om vad hon vet, men det är lite trixigt att komma igång. Det glädjer mig. Mitt stora dilemma i detta är ju att assistenten är ytterst kompetent på funktionsnedsättningarna och problematiken, men inte är någon pedagog. Då förutsätter detta att lärarna, som inte visat så stor tilltro i min dotter (eller mig) under hela gymnasietiden, litar på att assistenten säger att hon klarat en kurs. Att hon gjort det hon ska och att de kan gå vidare. Jag hoppas så att detta ska fungera!

Det behöver hon för att orka gå vidare och återfå glädjen i att söka svar.

Faktiskt tänkte jag sätta punkt här idag.
Jag har mycket att säga kring skolan och min dotter. Massor. Men det mesta lämpar sig inte i tryck. Jag har två utredningar via skolinspektionen, kring min dotters skolgång. Kan vi lämna det därhän?

Nästa skrap på vardagsytan kommer (förhoppningsvis) om en vecka eller så.. Tills dess får ni stå ut med lite mer scrappat.. :)
KRAM på er!

Lite scrappat och tatuerat.

Jag scrappade hela förra året, förstås, även om jag inte riktigt orkade blogga det..
Men jag tänkte att det inte spelar så stor roll, för jag kan ju blogga dem i år.. Eller hur?

Först börjar jag med dagens blogginlägg hos Scrap-Perra. Vill du veta mer om materialet jag använt så kolla blogginlägget..

Chr_janne_dilorf

Det är fina bilder som är tio år gamla, på Christian och hans gudfar Janne.
Janne saknar vi, hans karriär har gått från modell till designer och han jobbar intensivt i New York, om jag inte är helt felunderättad.

 

Det är ju åxå tio år sedan vi gifte oss och det firade vi med att byta till nya ”ringar”.. 2015-01-08 13.18.34

Snö!

Idag har det äntligen snöat. Typ en månad försent, men barnen var glada.
Av någon anledning väntade de in att snön skulle sluta falla, sen gick de ut och var ute säkert en timme. De kom in, gjorde ordning varsin kopp choklad och sen gick de ut en timme till.. Mörkt blev det innan de kom in igen. Härligt!  
sno_1 sno_2

Tyvärr är det +3* ute, så jag tvivlar på att snön ligger kvar så länge..

En annan sak som jag tyckte var väldigt roligt med snön, var att jag kunde prova göra snöglass. :)  Precis som det låter.

sno_3

Gå ut och fyll en bunke med nysnö, översta lagret..  Blanda lite grädde med lite socker och vanilj. Häll det på snön och rör om till glasskonsistens. Servera direkt.

Det smakade gräddglass och det går säkert att smaksätta med saft, men då får man nog balansera grädden, så det inte blir för mycket vätska.  Annorlunda och barnen tyckte att det var lite kul att testa på.. :)

Nytt år som heter 2015

Tänk vad tiden går. Ett helt år har passerat förbi och så mycket har hänt. Jag började skriva ett långt inlägg igår, men det var så destruktivt att jag kastade allt och började om igen. Det är så mycket har hänt och det har varit mest kaos här, det vet många av er och om någon vill veta så får ni väl ringa mig och fråga. Det känns som en lättare start på det här året.. :)

Jag har scrappat och varje söndag, med väldigt få undantag, har jag bloggat hos Scrap-Perra. Det innebär ju att jag har en hel del scrappat som jag inte bloggat under året. De kanske kommer här i år istället. Mellan allt annat som jag förhoppningsvis kan dela med mig av.

Min intention är att sparka liv i bloggen igen. Känns som om det är dags nu.

Här är ett underbart foto – oretuscherat. som jag tog på nyårsafton. Jag är lite stolt, för jag gillar proportionerna i det. :)  

nyar_2015_dilorf

Jag önskar er alla mycket kärlek, ork och vänskap. Ta vara på varandra. Det kan gå ruskigt fort innan det där sista samtalet är över..  Kram på er!

Ännu ett stort kort

Här är ett kort  jag gjorde när vi skulle på femtioårsfest hos Jonas kusin. I härliga vinterpapper som finns hos Scrap-Perra. 

Det var första gången jag var hemma hos födelsedagsfiraren, men mitt på ena väggen hängde ett hjorthuvud. En 18 taggare! Såg mäktigt ut.
Och jag kände mig nöjd. Så bra mitt kort passade till mottagaren.. :)

*****

Kalaset vände lite opassande, för Christian snubblade över en pall och skrek ganska otröstligt och hjärtskärande. Vi tog oss till akuten och hans fot röntgades. Plåtarna visade ingenting, men läkaren var inte jättenöjd med att det fanns referensplåtar på en nioåring, så han ville att vi skulle återkomma till VC om Christian inte sätter ner foten i golvet och stödjer lite på den. Så efter ett par dagar så hoppade han fortfarande på kryckor och vi blev skickade till Eskilstuna för att ta mer röntgen, i andra lägen, av ortopedjouren. Fortfarande syntes ingenting. Så när han nu tar och stödjer på foten ska vi ringa igen, och då ska han till en ortopedtekniker. Fast han hoppar fortfarande på kryckor och skriker ordentligt om han råkar sätta i foten i golvet. Det är inte alls roligt. Nu är det ju en och en halv vecka sedan han skadade den och jag tycker inte alls om det här. Jag ska ringa igen och se om någon kan göra något. Kanske? Det är ett ”mindre” blåmärke under foten, det som var på ovansidan har försvunnit… chr_fot_dilorf

 

God Jul!

Jag hoppas att ni alla får en härlig julafton.

Vi lämnade av de stora i Huskvarna igår, där deras farmor mötte upp, för att fortsätta resan ner mot Alvesta. De ska fira julen med sin pappa och familj. Vi andra ska vara här hemma. Vi åker och äter mat en sväng och vi tar väl lite julklappsutdelning också. Förstås. Jag ska även ta en sväng förbi kyrkogården och tända ett ljus för Pappa.

Såhär ser årets julkort ut, från oss. Hade önskat en snöigare bakgrund, men det ser ut att bli en väldigt grön vinter i år. Jag tog en hel bildserie och inget av korten blev sådär riktigt jättebra. Men vad kan man vänta sig med 4 olika barn. De KAN inte titta in i kameran och le, samtidigt och synkroniserat. Tydligen.. :)  Men jag fick alla fyra på samma kort! Bara det är en bedrift… De är ju alltid någon som inte är hemma, känns det som…. Julkort 2013_2

 

GOD JUL på er! Krama varann!