Om skolan- del 2

Systemfel 2 – i skolan.

Christian har Selektiv mutism. Det innebär kort att han inte kan prata i vissa sammanhang. Det är ett uttryck av ångest och stämbanden låser sig för honom. Han kan inte få ett ljud ur halsen. Man kan se på honom att han faktiskt skrattar- men det låter ingenting.
Detta är förstås jättejobbigt.  Du kan läsa mer om Selektiv Mutism på Wikipedia.

 

Varför vissa barn har ångest vet man inte och varför Christian har det vet man sådeles inte heller. Det finns inga finns inget som tyder på att det skulle vara ärftligt, och är inte heller någon funktionsnedsättning, i socialstyrelsens bemärkning.

Skolan då då?
Sexårs och ettan sa han väldigt lite i skolan. Och i den vevan fick vi reda på att det fanns något som heter Selektiv mutism, och jag började googla. När det var dags att börja åk 2 så bytte vi skola. Av flera anledningar som faktiskt inte lämpar sig att skriva här. ;)
Floda Friskola blev det! Det bästa vi har gjort för hans skull, tror jag.

Mentorn han fick sa vid första utvecklingssamtalet att han är stillsam, lite tyst, men är med i lektionerna och svarar på frågor. I denna vevan drog vi igång en utredning för att se om det var Selektiv mutism han hade, eller något annat. Vi bollades lite mellan sjukvården (som blir ett annat inlägg). Efter mycket om och men så fick vi diagnos i höstas. Han har Selektiv Mutism och ångest. Han tangerar till Aspergers syndrom (som storasyster har) men han är för kontaktsökande för att de ska ställa diagnosen här och nu. Han fick även medicin för sin ångest. En mirakelmedicin som han själv säger. Han känner att den gör skillnad! Det är så skönt att se. Dessutom fick vi höra att vi har en mycket smart kille. Jag vet att IQ bara är en siffra, men det är en bra siffra att använda för att få rätt hjälp i skolan. Psykologen räknade ihop de resultat han fick och hamnade på en mycket, mycket hög IQ.

Vi hade ett möte med skolan och mentorn är helt fascinerad. Hon som sa att han var med på lektionerna! Nu är han MED. Han diskuterar och förklarar och driver teser. Han berättar och samarbetar med de andra. Medicinen har gjort underverk.

Hans ångest slår till ibland och han kan inte åka till skolan. Han vill inte. Han kan inte.
Tyvärr vet han inte själv om varför, men efter lite prat, frågor och vila så kanske vi kan komma på något som kan vara värt att testa. Nu är det tre veckor sedan som han var hemma senast, för att han inte kom iväg. Vi löste en hel del knutar på en gång.

Ett problem i att vara just särbegåvad, är att allt är lite för enkelt. Och man hamnar lite efter i skolgången just därför. Man blir inte så engagerad och om man inte FÅR utmaningen, så missar man chansen att komma vidare. Som när han gick i tvåan, trean och inte kunde räkna i matteboken. Han kom ingenstans och jag sa att jag trodde det var för att den var lite för rörig. Massa färger, former, bilder och figurer som ska locka till att intressera sig för matten. Mentorn var överens med mig om att han KAN matte, men han måste ju visa det också. I trean så gjorde de nationella prov. Han hade ALLA rätt på alla delprov. Hon tjatade inte så mycket om att han skulle räkna i boken sen.

Idag går han så i fjärde klass. Och han har snart räknat färdigt sexans mattekurs. Fast han faller på att han inte kan diskutera matte. Och jag suckar lite, vem ska han diskutera med? Klasskamraterna som ligger två årskurser under? Eller ska han gå in i en klass där han inte riktigt känner någon, så att ångesten slår till och han inte KAN prata?
Han känner att han inte kan läsa, men alla tester visar att han kan läsa i stort sätt obehindrat. Han är duktig i alla ämnen, men känner sig dålig. Han vill inte riktigt visa att han kan, för det är jobbigt att sticka ut och vara annorlunda. Även om det är ett bra annorlunda att vara duktig på det han gör.

Det är en helt annan kamp i skolan, att få den utbildning han har rätt till och att kunna nå sin fulla potential. Men jag är glad att han går på en liten skola. Det gör samarbetet mellan lärargrupperna mindre och utrymmet att testa andra saker, utanför ramarna, lite större.
Du kan läsa lite mer om Särbegåvade barn på Wikipedia.

Det jag är mest oroad för i Christians fall, är att skolan inte kan ge honom de utmaningar han behöver, utan att det bara blir rörigt och svårt att hålla fokus. Det finns ju inget som är så tråkigt än att göra sånt man redan kan, igen och igen..  Det känns bra att han inte har blivit så gammal än, och att det fortfarande finns möjlighet och vilja hos skolan att styra upp detta. Jag hoppas att det blir så. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>